|
Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder. Maja Hagerman I Nordisk Familjebok från början av 1900-talet kan man under ”Rashygien” läsa: ”Det börjar mer och mer framstå som en ofrånkomlig sanning, att ett folkmaterial av god rasbeskaffenhet är en stor rikedom, väl värd att taga vara på och söka förkofra.” En allmänt utbredd åsikt tycks också ha varit att svenskarnas förfäder tillhört ett överlägset folkslag, germanerna, vilkas urhem legat i Skandinavien. Kanske var det därför inte så konstigt att Sverige blev ett föregångsland inom den mänskliga ”rasforskningen”. Det gällde att bevara den ”rena rasen” som man ansåg fanns i Sverige. Rasblandning ansågs vara av ondo. I stället var ingiften i den egna släkten att föredra eftersom sådana giftermål höll rasen ren. Önskan att ”förkofra” rasen skulle så småningom ta sig sådana extrema uttryck som tvångssteriliseringar och nazistiska dödsläger. Maja Hagerman (www.majahagerman.se) berättar i boken Det rena landet om ett Sverige som man nu kanske helst vill glömma. Hagerman skriver: ”Det är nämligen min alldeles bestämda tro att om man inte berättar en ny historia så har man bara den gamla.” Hon menar att idéerna om germanerna och den svenska människorasen är en del av den svenska historien som vi behöver göra upp med. Därför denna bok. 
Hagerman går grundligt till väga och börjar i den antika världen, flera hundra år f.Kr, där nordeuropéerna kallades för germaner. Boken Germania (98 e.Kr.) av romaren Cornelius Tacitus tycks vara grunden till de livskraftiga myterna om de vilda nordmännen. Hon redogör för myterna och hur de utvecklats genom seklerna. Hur de under 1800-talet formas till en "vetenskap" där Sverige blir föregångslandet. Personregistret upptar ett stort antal namn, många välkända från vår svenska historia, men kanske inte som här i ett rasistiskt sammanhang. Hagerman frågar sig hur det varit möjligt att urgamla myter kunnat bli tagna på fullaste allvar ända in i vår tid. Men Hagerman ger oss också en delvis annan historia, en historia baserad på arkeologisk forskning. |
 | Skallmätning med uppdelning på kortskallar och långskallar är ett återkommande tema. Om läsaren inte redan visste att skallmätning är en flumvetenskap bör han förstå det under resans gång. Men ändå? Hur många i samtiden gick inte på det? Här tycker jag Hagerman har kunnat förklara varför skallmätning är så fel. Att skallens form inte har med de intellektuella resurserna att göra bör vara klart. Men har det i något sammanhang relevans? Vad vet man egentligen? |
|
Texten har noter med sidhänvisning, en utförlig litteraturlista och ett omfattande personregister. Boken är rikt illustrerad med både färg- och svartvita bilder. Den kan rekommenderas till alla, såväl rasister som icke-rasister.
|
SM |