Arvet efter Gustav Vasa. Berättelsen om fyra kungar och ett rike.
Lars-Olof Larsson

Kalmar. Källa: Erik Dahlberghs planschverk
Suecia antiqua et hodierna. Foto Marcus Andrae, KB.

Arvet efter Gustav Vasa är tredje delen i en trilogi av Lars-Olof Larsson (se Wikipedia). Kalmarunionens tid kom år 1997 och Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? år 2002. De tre delarna är fristående. Andra boken fick Augustpriset för bästa fackbok. Arvet efter Gustav Vasa är minst lika läsvärd.

Larsson skildrar tiden efter Gustav Vasas död år 1560 tills att yngste sonen, far till Gustav II Adolf, avled år 1611. Ett drygt halvsekel med fyra kungar som mer eller mindre frivilligt avlöste varandra på Sveriges tron: Erik XIV, Johan III, Sigismund och Karl den IX. I den nästan 500 sidor tjocka boken skildrar Larsson decennierna som föregick Sveriges Stormaktstid. En dramatisk och krigisk tid där fyrtio av femtio år var krigsår.

Vid den här tiden var det svenska riket vänt österut. Östersjön hade en central position med den östra riksdelen (Finland) på andra sidan. Blekinge, Skåne och Halland hörde till Danmark. Endast genom en smal korridor vid Älvsborg nådde Sverige havet i väster. Det var med andra ord bäddat för konflikter med Danmark och grannarna i öster.

Men även Gustavs testamente bidrog till politiska spänningar som också tidvis resulterade i inbördeskrig. Enligt testamentet blev Sverige ett arvrike och de yngre bröderna hertigar i relativt självständiga hertigdömen. Därmed skapades stora och svårhanterliga komplikationer för kungamakten, oavsett om den utövades av Erik, Johan eller Sigismund.

I inledningen skriver Larsson: ”I Arvet efter Gustav Vasa är självfallet kungar, hertigar och deras kvinnor huvudaktörer i sin egenskap av just arvtagare. Men också med andra infallsvinklar står tidens kungligheter ofrånkomligen i centrum, både som härskare och maktsymboler, vid varje försök att teckna tidens historia.”

Vasasönerna var mentalt mycket lika sin far, hetsiga maktmänniskor och nästan sjukligt misstänksamma. De använde sig gärna av lågbördiga sekreterare. Jöran Persson är ett känt exempel. Larsson skriver: ”Maktfullkomliga statsmän har överallt sökt stärka sitt personliga inflytande med hjälp av handplockade ministrar och administratörer utan direkt förankring i renodlat politiska grupperingar. På samma sätt som för Vasatidens sekreterare och kvalificerade invandrare etableras ett personligt beroendeförhållande, där underhuggaren med eller mot sin övertygelse blir benägen att dansa efter husbondens pipa.”

Larsson berättar även om det vanliga folket. Här använder han sig bland annat av domböcker och visitationsprotokoll. ”Trots bokens populärvetenskapliga anslag vilar min text på en självständig genomgång och värdering av relevant material”, säger Larsson i ”Anvisningar till källor och bearbetningar” i slutet av boken.

Arvet efter Gustav Vasa är rikt illustrerad med bilder i färg eller svartvitt och innehåller person- liksom ortregister. I en bilaga hittar vi ”Utdrag ur Vasaättens genealogi” och i en annan ”Högadliga släktrelationer”.

SM