Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?
Av Lars-Olof Larsson

Under min skoltid var Sveriges historia i stort sett lika med Sveriges konungars historia. En av de främsta var Gustav Vasa. Hur spännande var det inte att läsa om hans äventyr i Dalarna och hans flykt undan de danska förföljarna. Hur han till sist flydde mot Norge, jagades ifatt av dalkarlarna och kom att leda upproret mot danskarna för nära 500 år sedan. Något som Vasaloppet påminner oss om varje år.

Men mycket av det vi fick lära oss i skolan var romantiserade berättelser som gick tillbaka på kungen själv. Gustav Vasa var som författaren framhåller en skicklig propagandist och bestämde själv över sitt eftermäle. Segraren skriver som bekant sin egen historia. Peter Svarts krönika anses i det närmaste vara skriven efter Gustav Vasas egen diktamen. Men även andra mer objektiva källor finns bevarade, såsom kopior av brev från Gustavs eget kansli. Mängder av brev skickades till landets olika delar under kungens nära 40-åriga regeringstid.

Författarens bild av kungen är väldokumenterad och känns trovärdig. En mycket diskret notapparat gör det möjligt för den intresserade att gå till källorna. I ett förord sägs att: "Uppläggningen är biografisk och speglar uppfattningen om enskilda människors möjligheter att påverka och även forma historiska förlopp." Och visst verkar det rimligt att Gustav Vasa i väsentliga delar format Sveriges historiska förlopp. Sveriges alltjämt starka centralstyrning anser författaren vara ett politiskt arv från Gustavs tid. Och den svenska samförståndsmodellen kan sägas ha sina rottrådar i den dialog mellan kungamakt och lokalsamhälle som kom till stånd efter bondeupproren på 1540-talet.

Det finns alltså anledning att läsa "Gusav Vasa". Det är vår historia som har satt sina spår i nutiden. Boken är lättläst med ett flertal färgbilder och illustrationer. För den som vill läsa mera är den fylliga käll- och litteratur-förteckningen värdefull. Det omfattande ort- och personregistret gör det lätt att återkomma till boken.

SM