|
Den svarta väggen
Av Carl-Henning Wijkmark En pessimistisk Sverigebild tecknas i Carl-Henning Wijkmarks framtidsroman "Den svarta väggen". Handlingen utspelas i ett Sverige 2009, där infrastrukturen är på väg att rämna. Ryska rövarband och maffior härjar på Östkusten, korrumperar polisen och tystar massmedia. Boken har drag av både "1984" och "Du sköna nya värld", ett slags science fiction med kusliga drag av vardagsrealism. Till slut blir det bara för mycket, även för en härdad läsare. Inte nog med att de ryska gangstrarna pumpar in narkotika i landet och håller befolkning, media och polis i ett järngrepp. Bovarna från Öst (alltid från öst!) har också med sig TBC-smitta, samt, visar det sig: de låg även bakom sprängningen av Estonia. Huvudpersonen är en äldre man som återvänder till Sverige efter mer än 50 år i USA och Kanada. Han forskar i sitt förflutna, vill veta vilka hans föräldrar var och vilken roll de hade i andra världskriget. Den gamle mannens problem förefaller mindre viktiga än katastrofen som drabbat Sverige. Som läsare vill man hellre veta varför landet förfallit så totalt. Men man får inget svar. Allt är bara vemodiga konstateranden. När kärnkraftverket i Barsebäck hotas av terrorister, lider boken mot sitt slut. På de knappt 300 sidorna har författaren samlat mycket elände, utan ljusning, utan försoning. "Den svarta väggen" är sannerligen ingen mysbok för Sverige-älskare. Man kan läsa den som ett utropstecken, som en varning inför framtiden. |
Elsa W. |