|
Pölsan Torgny Lindgren Det sägs att Svenska Akademien bytt ut torsdagsärterna mot pölsa. Det är lätt att förstå varför. Ledamoten Torgny Lindgren har skrivit en egensinnig hyllningsroman till den västerbottniska pölsans lov, en bok som man bär med sig långt efter avslutad läsning. Romanen "Pölsan" är inte enbart en lovsång till en matlagning fjärran från den massfabricerade gråa smeten vi hittar i snabbköpsdisken. Boken är en kärleksförklaring till ett Sverige som, kanske, fanns en gång. Vi möter 40-talets västerbottningar i ett lungsotshärjat landskap med "sju årstider: vår, sommar, höst och fyra vintrar". Här smälter saga och verklighet, skröna och fakta samman i en poetisk brygd. Var sagan slutar och fakta tar vid betyder inte så mycket. I ett kort avsnitt sitter den elvaårige Torgny Lindgren vid köksbordet och tecknar ett fantasiporträtt av Gösta Berling med färgkritor. Torgny är ett långsmalt magert barn som har en släng av lungsoten. Bland de bipersoner som besöker Västerbottens inland och får smak för pölsan är den förre nazistförbrytaren Martin Bormann. Han far omkring under falskt namn som resande försäljare i tyger och trådrullar. Huvudpersonen får i början av boken sparken från jobbet som notisskrivare på ortens tidning för att han inte kan hålla isär fantasi och verklighet. På ålderdomshemmet, 107 år gammal, har han tagit upp skrivandet igen. Romanens kvinnor är starka och handligskraftiga. De vet sitt värde. De kan slakta och koka, vet hur man tillagar den eftertraktade fasta pölsan som kan skivas kall och läggas på tunnbröd. Till sist framstår pölskoket som en magisk brygd en höstkväll över öppen eld vid insjön, medan ångorna stiger mot stjärnhimlen. "Pölsan" kommer att gå till den svenska litteraturhistorien. En bok att älska. |
ELSA W. |